†

Det var ganska enkelt egentligen. Hur snabbt man kunde försvinna. På några sekunder skulle man kunna slippa allt det där man så länge avskytt. Om man bara ville och hade modet, skulle man faktiskt kunna genomföra det många fruktade mest av allt. Döden.

Folk sa alltid goda saker om Signe. De berömde henne konstant för hennes unika personlighet. Många avundades hennes sätt att kunna beskriva känslor och leva sig in i andras perspektiv.
Det de inte visste var att Signe inte alls var sådär duktig. Faktiskt, så var hon rena motsatsen.
Hon beskrev sig själv som ond, självisk och lat. Omvärlden såg henne annorlunda. Men å andra sidan så kände de henne inte. Inte på riktigt.
Vinden blåste hårt. Den drog med sig allt som Signe burit inom sig. Det kändes skönt tyckte hon, att känna sig hemma för en stund. Det var inte ofta Signe trivdes och mådde bra, därför njöt hon när hon fick chansen.
Hamnen var överbelastad med båtar. Det var snart dags för båtsäsongen, då alla patetiska föräldrar släpade med sig sina tonåringar ut på sjön för att ”umgås”. Signe gillade inte ordet umgås, det gjorde henne illa till mods. Det måste nog berott på att Signes uppväxt varit så vardaglig och tråkig.
Varje fredagskväll hade Signe varit tvungen att stanna hemma. De åt middag tillsammans, hela familjen, annars fick Annika, hennes mamma, spel. Signe hade varit det enda barnet i familjen, vilket gjorde att Annika behandlade henne som en dyrbar skatt.
Annika kunde skrika i telefonluren till Signe att komma hem. Signe kunde vara timtals bort, och protesterat, men fick aldrig sin vilja igenom.
Hennes pappa hade varit alkoholist när han väl levde. Han gick bort när Signe var för liten för att ens kunna krypa, så det störde henne inte så mycket. Signe brukade fantisera om hur det skulle varit om hon haft en fadersroll att be om råd när hon växte upp, men kom alltid fram till samma slutsats. Det skulle inte förändrat något. Hennes mamma skulle ändå alltid varit lika körd som hon var.
Signe gillade att sitta på bryggkanten och doppa tårna i det kalla vattnet. Om någon enstaka båt passerade brukade hon ta kort på den.
En av Signes stora passioner i livet var att fotografera. Hon gillade att hon kunde förmedla sin egen livsbild utan att egentligen säga något, för det var någonting som Signe hatade, att prata inför folk.
Signe var tacksam att hamnens ägare lät henne besöka hamnen till sent på kvällen. Dit flydde Signe när hon helt enkelt inte orkade med livet och allt det tillförde.
Signe hade svårt att andas när den unkna lukten slog emot henne. Hon var van, hade lärt sig knepen för att få tillbaka syre som var någorlunda rent.
Annika låg på soffan, som vanligt, indränkt i sin egen spya. En flaska vodka vilade lugnt i Annikas hamn. Signe stannade upp när hon gick förbi. Hon sneglade mot sin egen mamma. Hennes älskade mamma. Signe kände sig illa till mods. Varför hade det blivit såhär egentligen? Annika som alltid varit så positiv och framåtgående. Nu skulle Signe göra allt för att Annika skulle bli som förut. Den manipulerande, städande galningen som Signe låtsats hata men innerst inne älskat som fan.
Dörren till hennes rum struntade hon i att låsa. Annika skulle ändå aldrig gå upp från den där jäkla soffan, det visste Signe. Så mycket som att ställa sig upp var ansträngande för hennes mamma och Signe fick alltid se till att Annika hade ett glas vatten och en hink bredvid sig.
När solen försvann från himlen och mörkret kikade in genom Signes fönster hade hon redan gått och lagt sig. Hon visste ju redan vad som skulle hända, hon hade varit med om det förut. Många gånger.
De dagar hennes mamma var som sämst kom de alltid fram.
Efter en sömnlös, lång och hård natt hörde Signe den lugnande signalen från hennes mobil. Alarmet hade blivit hennes räddning. Äntligen fick hon kliva upp och känna sig lugn och skyddad av solljuset som sipprade in genom hennes fönster.

När Signe som vanligt gick förbi Annika ansträngde hon sig inte ens till att slänga en blick på sin mamma. Hon visste ju redan vad hon kunde förvänta sig.
Signe gick alltid lite extra segt när hon skulle komma över skolgården till skolans dörrar. Hon ville verkligen inte dit, hon skulle hellre göra någonting som hon faktiskt njöt och blev glad av, som att sitta vid bryggan och kolla ut över det glittrande, stora havet.
En kall vind drog plötsligt hårt i Signe. En hemsk kyla svepte över henne. Hon huttrade till.
De var här.
Signe hade redan bestämt sig. Hon stod inte ut mer. Hon blev extremt äcklad av sin egen mamma, önskade henne nästan död. När De kom blev hon illa till mods och allt De viskade var bara för mycket. Signe fick höra allt. Exakt allt. Hur alla hatade henne, hur världen spottade på henne, hur hon skulle dö oälskad. Signe visste att hon inte borde lyssna, men det var svårt att få rösten ur huvudet när hon till viss del visste innerst inne att den var sann, att den talade sanning.
Kanske hade det som skulle hända den dagen inte inträffat om Annika hållit sig borta från drogerna och spriten, kanske hade det inte inträffat om Signes pappa var vid liv och kunnat hjälpa Signe, kanske inte om De börjat hälsa på. Vem vet egentligen?
En sak är säker. Ingen kom till Signes begravning. Iallafall ingen som kände henne. Inte på riktigt.