I will get there.

Hon gick ner i källaren. Trappan var mycket gammal, minst trehundra år. Den var gjord av stora stenblock och på några ställen hade småbitar nöts bort. Det var inte många trappsteg att gå ned för och hon var snabbt nere. Det luktade instängt, som om ingen släppt in luft på en lång tid, vilket var sant. Världen ovanför var obebodd, ingen levande varelse hade lämnat fotspår där.

Det var inte stort, nej, när hon tänkte efter var det väldigt litet.
Alla minnen från hennes barndom började tränga fram på näthinnan. Allt det hon ville glömma bort, allt det hon förträngt, var nu plötsligt skarpt och tydligt.
Väggarna var av tegel, vilket skulle varit mysigt om det inte varit i just detta tillfälle. Hon tyckte bara det var obehagligt, att det inte passade in. Runtom henne hängde skrämmande tavlor med vita ansikten, ansikten på folk som en gång existerat, men nu gått i graven.
Hon stod inte ut, det kändes som att syret i rummet tog slut.
Känslan i magen växte och växte. Den spred sig genom hela henne, tog tag i det som inte ville bli berört.
Hon kunde inte fly, orkade inte.


Kommentarer
Postat av: Malin

Ooooo! o:

2011-03-16 @ 21:38:31
URL: http://rumpetuss.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0