†

ska hänga upp dessa på väggen.. någonstans.. där jag får plats ♥

Sandra hade ett knep som lindrade smärtan, iallafall för ett tag. Musiken räddade henne och tog henne till en annan värld. En värld där hon inte behövde spela, där hon slapp allas höga förväntningar på henne. De ville att hon skulle bli precis som sin bror, oavsett om Sandra ville det eller inte.
Hon kommer ihåg den där dagen så tydligt. Hur telefonen ringer. Pappa svarar, Sandra ser hur tårarna sakta börjar rinna ner för hans kinder. Det var första gången Sandra sett sin pappa gråta. Hur han slänger på luren och gör ifrån sig ett hemskt ljud medan han sakta sjunker ner på knä. Han grät och skrek på samma gång. Sandra hade stått gömd bakom dörren in till köket. Hon förstod ju. Hennes bror var borta. Sandra hade vant sig vid sorgen. Hennes mamma hade redan lämnat dem och flytt till himlen som en desperat åtgärd. För det var ju mammas fel allting. Hur hon svalt tabletterna tillsammans med vodkan.
Och nu låg alltså hennes pappa där på golvet, förkrossad, med bara Sandra kvar.
När åren gått och Sandras pappa vant sig vid frånvaron av sin älskade och begåvade son flyttade de till landet. Hennes pappa orkade inte med storstaden med allt ljud och ljus. Han påstod att allt påminde om Sandor. När Sandra hörde sin broders namn brukade hon alltid stänga av hörseln. Hon ville inte höra hur duktig hennes bror varit på allting och hur mycket han hjälpt till där hemma, hur Sandra aldrig skulle duga. Sandras pappa blev psykiskt sjuk den sommaren de flyttade.
Allting var som i en dokusåpa för Sandra. Strax efter hennes pappa blivit intagen kom socialen och la sig i. Sandra klarade sig bra på egen hand, hon förstod inte varför kvinnan och mannen i uniform inte såg det. När Sandra tänkte efter, kanske det var poliser som stått där. Hon visste inte, hon hade inte brytt sig. Deras stela, kalla händer som hon skakat, hon hade förträngt de. Sandra kom inte ens ihåg deras namn. Kanske var det bäst så, det besparade henne rum i hjärnan.
Ibland glömde Sandra bort vilka hennes närstående en gång varit när de väl levt. Fast Sandra levde inte. Hon blev matad och behövde till och med hjälp att gå på toa. Det var inget liv som Sandra levde. Hon var medveten om det. Men vad kunde hon göra? De lyssnade aldrig på henne här. Det var som om hennes åsikt suddades ut i luften, innan den hunnit nå någons hörfält. Det var skrattretande egentligen. Hur hon bara låg där, i den gräddvita sängen, och stirrade frånvarande ut genom fönstret, väggen eller luften. Sandra hade glömt bort vilket år det var, eller så brydde hon sig inte. Rummet hon kastade bort sitt liv i såg ut som vilket rum som helst. Tapeterna var vita med inslag av svaga gräddgula blommor. Det fanns en säng, ett litet bord, en toalett och en garderob. Det var i princip allt förutom två stora fönster som gapade ut mot staden där utanför. Sandra brukade hallucinera hur hon flög ut genom ett av de där fönsterna och blev fri. Det var allt hon ville. Att bli fri.
Tyvärr var det svårt att uppfylla hennes önskan. Hur många gånger hon än bad dem att dra ut sladdarna och befria henne, gav de henne bara mer medicin. Om det nu var medicin. Sandra hade ingen aning. Det ända hon visste var att medicinen och tabletterna hon fick gjorde henne sämre. Redan efter en månad i rummet hade hon glömt bort hur man var lycklig. Efter vad som kändes som en evighet visste hon inte vad hon hette längre. Läkarna eller vad de nu var, kallade henne vid ett namn, men det var inte hennes längre. Det stämde inte in med den sjuka flickan i sängen. För hon var sjuk, eller? Ingen berättade vad felet var, så hon visste inte direkt. En sak visste hon. Hon var ingen. Själen hade redan försvunnit upp i himlen, det kände hon. Tomhet var det ända hon kunde känna.
Musiken hjälpte inte längre. Hon hade liksom glömt bort hur det lät, hur det skulle låta. Tonerna var som döva vrål i natten.
De vitklädda varelserna som matade henne med ångest gick inte att beskriva. Hon såg dem som maskiner, folk utan själ. För det var sant. Hon läste deras tankar, kände vad de upplevde. Hon såg igenom dem helt enkelt, det gick inte att beskriva det på något annat sätt. De stod där och gav tabletter till henne, medan det egentligen var de själva som skulle behöva en hel jädra burk och lite grogg. Den större delen av maskinerna tänkte på sina hem, sina familjer. Deras hem var allt de höll kärt, men det kändes också att de saknade något. De var inte riktigt där, något saknades.
Hon tyckte det var patetiskt. Varför var de ens där om de inte ens uppskattade sitt jobb? Kunde de inte bara ta det där steget ut i världen och säga upp sig?
Kunnig var hon inte, men hon visste att om hon varit normal, om man nu kunde kalla det normal, skulle hon gjort något hon älskade att göra. Hon skulle stått där på scenen, tillsammans med en miljonpublik och göra det hon älskade mest. Musik.
Hur kunde man gå igenom livet med tråkigheter och aldrig göra något man riktigt gillade? Det var obegripligt. Vissa kanske har för stora drömmar, men att försöka skadar ju aldrig. En sak var säker. Hon skulle göra det innan hon dog. Problemet var att hon visste att det kunde vara imorgon. Imorgon kunde hon bli fri om hon ville. För hon visste nu hur man gjorde. Det var ganska lätt egentligen. Att hon inte sett det tidigare förundrades hon över. Smart var ju ett ord som brukade beskriva henne. Smart och dum, förnedrande, äcklig, dålig och inte nog helt enkelt. Svaret hade varit framför hennes ögon hela tiden, men hon gissade på att det var medicinen som gjort henne blind. Förblindad och kanske en gnutta.. lycklig. För man är väl lycklig om man inte konstant tänker på hur man vill dö? Det trodde hon iallafall. Hoppades.
Ingen förstod henne riktigt. När hon bad om en förklaring till varför hon fick medicin fick hon bara mer. All denna förvirring. Kunde de inte bara låta henne vara?! Låta henne hoppa ut genom fönstret om hon nu ville, stå där på fönsterkarmen och känna den där sista glädjen hon visste att hon hade i sig någonstans djupt inne? Tydligen inte. Hon fick helt enkelt acceptera att drastiska åtgärder måste göras. Av henne.
Det var en helt vanlig dag i juli. Ungarna på gården längre ner, utanför, skulle snart få vara vittne för första gången. Men just då var de lyckligt ovetande.
Det var en underbar känsla. Att bli fri. Mio. Min Mio.

Hon skulle inte ens bli saknad. Maskinerna fick en mindre att mata, en mindre att slösa sin dyrbara tid på.. Kanske blev någon ledsen, någon någonstans där ute, i den världen där flickan aldrig fått leva. Kanske, kanske, men inte pågrund av henne.

Sagor slutar alltid lyckligt. Men hur många lever i en saga nu för tiden?